Jag går ut
från tidsmaskinen som min pappa hade byggt till mig när jag var nio.
Fast nu är
jag 19 år och detta är ändå första gången jag reser ensam. Jag börjar gå på en stor gata, i staden rom. Klockan var ungefär 4 på
eftermiddagen.
Helt
plötsligt ser jag en äldre man komma gåendes.
Han ser
ledsen ut, så som den omtänksamma personen jag är går jag och frågar vad som
hänt. Han säger att han inte kan vara bonde mer.
- Varför
då? Säger jag frågande.
- För två
dagar sedan kom jag hem efter min krigstjänstgöring, de är många bönder som är
med i kriget.
- Men
varför kan du inte bli bonde igen? Frågar jag försiktigt.
- Efter
jag kom hem från kriget så hittade jag min familj död i huset.
Men det
var inte allt, för mina gårdar var sönder brända, och inget fanns kvar..
- vad tråkigt... men kan du inte odla nytt på dina gårdar då? Säger jag
uppmuntrande.
- Jo
de kan jag men folk betalar så lite för spannmål nu för tiden så det blir inte
så mycket pengar för mig. Så nu måste jag lämna mina gårdar och hitta något
annat som kan ge mig en inkomst, säger han och suckar.
- Jag
beklagar förlusten för allt, hoppas allt går bra, säger jag och går min väg.
Jag
fortsätter ner för gatan, och stöter på en rik romare som ser nöjd ut.
Jag
går fram och frågar:
-
Varför
ser du så glad ut? Säger jag undrande.
-
Jo
du förstår, jag har precis köpt en gammal bondgård.
-
Aha,
vilken då?
-
Jag
vet inte namnet, en äldre man hade den innan mig! Säger romaren.
-
Aha
okej va kul. Säger jag glatt
-
Jag
ska bygga ett storgods där. Säger romaren
-
Men
de kan du väl inte göra alldeles ensam?
-
Det
är slavarna som sköter allt det där, säger romaren överlägset.
-
Men
du kan väl inte tvinga andra att göra ditt jobb? Det är inte speciellt sjyst!
Romaren
blir arg och går sin väg med tunga steg. Vad jobbigt det måste ha varit att leva på den här tiden. Med slaveri och mycket fattigdom. Jag går in i gränden där jag kom i från och kliver in i tidsmaskinen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar